Jag sjunger när jag lyssnar

Monika vaknar upp på köksgolvet. Morgonsolen skiner genom fönstret. Hon har kräkts. Så jävla enkelt var det alltså inte att ta livet av sig. Kroppen vägrade dö.

Om man hade frågat Monika skulle hon nog svara att hon är nöjd med sitt liv. Det finns just inget särskilt som saknas. Men trots det kan hon inte låta bli att undra. Blev det inte mer än så här? Men en dag händer någonting som förändrar allt och samtidigt absolut ingenting. Kanske är det trots allt värt att ge livet en till chans?