Som man bäddar

Jag håller på att dö. Det känns inte riktigt så, men man har sagt det till mig. Du håller på att dö. Du har en jättetumör i huvudet och några hundra mindre tumörer lite varstans i kroppen. Peka på en kroppsdel, vilken som helst, och det sitter en tumör även där. Egentligen är du mer tumör än människa. Sjukhemmet där jag ligger är fyllt av patienter som också snart ska dö. Inte alla har tumörer, men ingen lär komma härifrån levande. Det gör stämningen ganska dyster. Här finns ingenting annat än tid och samtidigt inte tillräckligt med tid.

Den gamla mannen ska snart dö. Den tid han har kvar tillbringar han med att tänka tillbaka på sitt liv. På allt som hänt och allt som aldrig hann hända.